onsdag 21 september 2011

I am a strange loop



I Am a Strange Loop är en facklitterär bok i medvetandefilosofi. För något år sedan försökte jag läsa en tidigare bok av samma författare med samma tema vid namn Gödel, Escher, Bach (som vann Pulitzerpriset 1980) och i introduktionen till I Am a Strange Loop skriver författaren att den nya boken är ett försök att ytterligare och bättre förklara de koncept som togs upp i GEB då många tycks, trots det överväldigat positiva mottagandet, ha missförstått hans slutsatser. Jag lyckades aldrig läsa klart GEB eftersom jag inte förstod den. Kanske var jag för ung (rent intellektuellt) kanske var jag bara inte i rätt sinnesstämning för att koncentrera mig nog för att greppa den. Hur som helst, jag har inte haft det problemet med I Am a Strange Loop (som också är kanske hälften så tjock som GEB).

Douglas Hofstadter, professor och lärare i kognitionsvetenskap på Universitetet i Indiana, försöker besvara frågan varifrån vårt "Jag" kommer. Hur och var och när det uppkommer. Hur det kan komma sig att vår materiellt bundna hjärna kan ge upphov till något som verkar så immateriellt och transcendentalt som vårat Jag. Han använder flera likställda ord för detta fenomen. Jaget, själen, vårt inre ljus etc. Hofstadter diskuterar även frågor som vad det egentligen är som knuffar runt vad i vår hjärna. Är det våra neuroner (eller till och med våra atomer?) i vår hjärna som bestämmer vad som händer i vårt Jag eller är det vårt Jag som knuffar runt och bestämmer vad våra neuroner ska göra?

Tidigt i boken introducerar han ett sätt att tänka som han anser är väldigt hjälpsamt när man vill utforska vårt medvetande. Det handlar om att vi kan välja olika perspektiv att se på världen. Han påpekar att om man endast studerar hjärnans struktur på för låg nivå, neuronernas nivå, så kommer man inte att hitta något Jag, någon själ utan endast elektroniska impulser hit och dit. Därför måste man ta ett steg upp för att se en större helhet i frågan.
Lita på att Hofstadter ger en oändligt mycket mer talande och innehållsrik förklaring för detta, men bara för att ge ett exempel.

I första delen av boken har jag inte mycket att säga till om. Jag försöker bara följa med i Hofstadters resonemang och greppa vad det egentligen är han är ute efter. Han varvar metaforer och diskussioner med små biografiska inslag, mininoveller och mycket komik som allt ska bidra till att förklara begreppen. Tillslut, efter att ha fått i princip samma sak förklarat för mig på en mängd olika sätt börjar jag greppa vad han menar. Stundvis känner jag mig väldigt upplyst och upprymd men sen när jag blir tvungen att lägga boken ifrån mig så går det inte lång tid innan jag börjar fundera "nej vänta nu, hur var det han menade egentligen?". Det är som att kunskapen är en hal tvål i min hand som jag får kämpa för att hålla fast och inte tappa på ner på golvet. Detta troligen för att det som sägs är oerhört främmande mot hur vi normalt sett ser och upplever vårt eget Jag. Normalt sett tänker vi att det är det enda obestridliga faktum i vår omgivning. Något som inte går att betvivla. Jag menar, Descarte sade det ju själv; jag tänker alltså finns jag.
Men det är just det. Att ny kunskap och nya upptäckter alltid ska verka rimliga utifrån vad vi är vana vid är inte längre gångbart. Enda sedan kvantmekanikens intåg har man mer och mer fått inse att den verklighet vi ser och upplever med våra sinnen är långt ifrån vardagen för resten av Universum. Man kan inte längre lita på att något måste följa vår egen mänskliga logik. Vår kropp och våra sinnen är skapade för att överleva på Afrikas savann, inte för att begripa Universums fundamentala beståndsdelar eller hur vårt inre Jag fungerar. Därför kan vi heller inte förkasta kunskap som till en början verkar främmande eller frånstötande. Detta är också bland annat Hofstadters slutliga budskap.

Så hur går det till då? Vad är Hofstadters svar? Vad är Jaget? Vårt Jag är en illusion, en hallucination enligt Hofstadter. En "strange loop". Med loop menas alltså på svenska en rundgång, en sluten cirkel av händelser. Något leder till en sak som leder till en annan som leder till den första saken osv.

Vad en STRANGE loop nu innebär är just det begrepp författaren ägnar större delen av boken att förklara genom att använda ett rikt antal metaforer, analogier och liknelser. Han börjar på enkel nivå med att diskutera kring koncept som optisk rundgång, akustisk rundgång, självreglerande toaletter och dominobrickor bland annat. Sedan klättrar han i komplexitet. Dock finns ett par avsnitt där han helt och hållet hänvisar till matematik för att beskriva de begrepp han försöker belysa. Detta blev för mig riktigt tungt då jag visserligen har ett intresse för matematik men nära nog helt saknar en känsla för det. Men så länge man fokuserar och koncentrerar sig och med vilja tar sig tiden att läsa så går det att förstå även för en sådan som jag. Grejen är dock att dessa resonemang endast är till för att ytterligare ge en vinkel på det fenomen han försöker beskriva, det vill säga denna "strange loop". Det är bara en del av helheten. Ett sätt att ytterligare belysa. För även om man inte förstår hans poäng eller hans begrepp omedelbart så får man en chans till och en till och en till.

Det är krångligt men samtidigt (när förståelsen börjar växa fram) väldigt enkelt egentligen. Det som gör det så svårt är som sagt att det är så främmande vad vi normalt sett tänker. I den senare delen av boken kommer ett avsnitt där Hofstadter låter två personer föra en diskussion om ämnet där den ena är en förespråkare för Hofstadters tankar och den andre en die-hard-skeptiker. I denna långa diskussion börjar jag mer och mer att koppla ihop det hela och börja förstå helheten.
I slutändan kommer förstås de båda överens om att Hofstadter ändå har rätt och att det ligger något i hans idéer. Men han är inte helt klar med skeptikern där. Skeptikern vill gärna påstå att vårt Jag är separat från vår kropp. Att Jaget är något nära nog magiskt. Hofstadters vill befästa vårt Jag i fysikaliska processer i vår hjärna. Hofstadter är en vetenskapsman i grunden och han hävdar med bestämdhet att det inte finns någonting som tyder på att vårt Jag skulle vara något trancendentalt, något fristående det materiella. Bokens sista avsnitt ägnar han åt att just ta kål på den "heliga ko" som är vår (västerländska) kulturellt inbyggda tro att själen är något fristående det fysiska. Även icke-troende, vill han påstå, har något slags sentimentalt grepp kring den idén även om det inte är något alla, likt religiösa, blodtörstigt tror på.

Men det finns dock en del jag inte riktigt ser logiken av. Där jag inte riktigt håller med. Där det mest låter som flum. I det avsnittet diskuterar Hofstadter sina tankar om hur vårt Jag interagerar med andras Jag och hur de i sin tur interagerar med vårt. Detta känns lite överflödigt för bokens grundtes så även om jag inte fullt köper hans resonemang i det läget så är det inget som påverkar grundidén.

Boken är så full av välgrundade idéer, kopplingar och perspektiv att detta inlägg känns som en extremt fattig sammanfattning av allt som diskuteras och med det sagt vill jag förstås säga att alla som har ett intresse för detta bör läsa boken.

Jag vet inte hur andra skulle reagera på de slutsatser som dras i boken men för mig så passar det mycket bra in i min egen världsuppfattning. Det är sådant jag själv tänkt på utan att riktigt inse vad det är jag funderat på. Eller rättare sagt, mycket av det passar redan in i min egen begreppsvärld. Som att jag har haft pusselbit nummer ett och fjorton och denna bok har fyllt i resterande luckor. För många kan det säkert vara något som omöjligt går att integrera i sin begreppsvärld. Hofstadter säger själv att kanske går det inte att övertyga någon med den typen av tankebanor som skeptikern har. Den som alltid kommer ställa frågan "ja men var kommer själva JAGET in i bilden? Var finns JAG i alla dessa loopar och konstigheter?" utan att se svaret som ges om och om igen.

Slutsatsen är på många sätt skrämmande och som sagt främmande och det är något jag finner oerhört givande. Det är mycket att ta till sig och att smälta. Författaren själv har i princip ägnat hela sitt liv åt frågan. Det betyder att jag fått nya tankar och ny kunskap och nya perspektiv. Det betyder att jag växt på ett eller annat sätt. Troligen kommer denna bok att hamna i den kategorin böcker som format min syn, min inställning och min uppfattning av verkligheten och av mig själv för all framtid.