Harry Potter J.K Rowling
(Det här inlägget innehåller nog fler spoilers än jag normalt sett brukar ha i mina inlägg.)
Jag började läsa Harry Potter i sjuan på högstadiet och innan dess hade jag i princip föraktat allt som hade med böcker att göra. Det var inget för mig, hävdade jag, det fanns inga böcker som kunde intressera mig minsann. Första gången läste jag de första tre böckerna på svenska och därefter upptäckte jag dem på engelska och sen läste jag alla följande böcker på engelska. Efter att jag för första gången läste första Harry Potter har jag mer eller mindre alltid haft en bok på läsning och alltid i hopp om att hitta nästa bok som gör mig lika fullkomligt uppslukad som Harry Potter.
Jag påbörjade det här inlägget efter att jag läst om första boken nu i vuxen ålder och jag hade tänkt att jag bara skulle skriva lite kort baserat på minnen av böckerna blandat med filmerna. Men sen läste jag andra boken och sen läste jag tredje och var helt fast. Det säger kanske mer än all text här nedan.
Karaktärer
Karaktärerna i Harry Potter är ju till stor del varför de flesta älskar böckerna så mycket (om jag får chansa hejvilt) och varför man dras in i dem så mycket. Men många av karaktärerna är verkligen rena och skära karikatyrer. Dursley-familjen t ex. De är verkligen genomruttna och deras sätt att behandla Harry är bortom all rimlighet. De är psykopatiskt besatta av normalitet och sättet de behandlar Harry på skulle förpassa vem som helst till fängelse för barnmisshandel. Det går lite över gränsen till vad som känns trovärdigt, tycker jag. Det finns ruttna människor i världen och många barn far illa, det är inte det. Men Dursleys kunde ju definitivt vara just riktigt genomruttna men på ett kanske mer trovärdigt sätt. Kanske skulle de ha kunnat misshandla både Dudley och Harry. Eller Vernon kunde vara alkoholiserad hustrumisshandlare eller något i den stilen.
Okej, okej, Harry Potter kanske inte skulle vara samma slags berättelse med den sortens diskbänksrealism, men ändå. Ibland känns just Dursley-familjen så absurt otrovärdiga. I synnerhet när de fortsätter att behålla Harry hemma hos sig trots sitt fullkomligt öppna hat mot honom. Det pratas ibland om barnhem och alla verkar överens om att Harry skulle passa bättre på ett sådant, så länge tänker jag att varför skickar de honom inte bara till ett sånt. Långt senare visar det sig visserligen varför Harry varit tvungen att bo just där men det ändrar ju inte Dursleys orimligt bisarra beteende. Jag kan också tycka att förklaringen känns lite som en efterkonstruktion av Rowling.
Många andra karaktärer är också verkligen övertydliga karikatyrer. Rita Skeeter, Umbridge och Gilderoy Lockhart t ex. De är verkligen uppskruvade till 140%. Inte ens superonda Voldemort är så onyanserad.
Huvudpersonerna är trots allt betydligt mer mångfacetterade och mänskliga, dock. Och det är ju tur!
Hermione är ofta den som står för det sunda förnuftet. När spådamen Trelawney förutspår något allmängiltigt och vagt som lite halvt verkar stämma säger Hermione förnuftigt "coincidence". Ron och Harry låter sig kanske inte heller luras i slutändan men deras tvivel är betydligt mindre genomtänkt och logisk än Hermiones.
Hermione är också definitivt mognast av de tre vännerna vilket visar sig väldigt tydligt i The Order of the Phoenix där hon förklarar Chos lite "märkliga"beteende glasklart för den ovetande Harry. För att inte tala om hennes planering och förberedelser inför jakten på Horcruxes i sista boken. Av de tre vännerna tycker jag bäst om Hermione. Hon är defintivt någon jag skulle vilja ha som vän.
Harry själv har det ofta väldigt svårt och hans liv är ganska tragiskt. Han tampas med mycket ångest, ondska och motgångar. Motgångar man väldigt ofta anser att han inte förtjänar. Han hyllas för saker han själv inte anser sig ha åstadkommit och han anklagas för saker han absolut inte gjort. Ett bestående minne från alla böcker är att han väldigt ofta just anklagas för något som han inte gjort eller som grundar sig i ett missförstånd vilket får stora delar av skolan eller hans vänner att bara vända honom ryggen.
När Harry är ensam och inte ens har Ron och Hermione att stötta sig emot, när det inte är de tre mot världen, det är då det känns som tyngst.
När Harry går in i tonåren på allvar i The Order of the Phoenix tappar han stundvis min sympati helt, dock. Han behandlar sina vänner illa, han behandlar Cho Chang illa och han tappar ibland fattningen och låter arrogant och självgod. Jag undrar hur mycket det har att göra med min egen ålder idag. Jag minns inte hur jag reagerade på Harrys beteende första gången jag läste böckerna och kanske var jag precis lika odräglig och hade precis samma inställning som Harry. Kanske är det också ett tecken på Rowlings förmåga att successivt och trovärdigt lyckas få Harry att faktiskt gå från att vara ett barn till att bli och bete sig som en förvirrad tonåring med orimlig krav och förväntningar på sig. Hans beteende gör honom definitivt mer mänsklig i alla fall. Han är inte den felfria, präktiga hjälten alla gånger.
Ron vet jag inte om jag ens gillar så mycket faktiskt. Han är ibland småsint och svartsjuk. Rowling förklarar hans svartsjuka i the Goblet of Fire som att han alltid måste mäta sig med sina bröder. Han måste leva med känslan av att allting redan är gjort av någon före honom. Om han inte lever upp till det eller uträttar något ännu bättre så känner han sig genast misslyckad. Sen när han blir Harrys vän hamnar han liksom åter igen i skuggan av någon annan som framstår som så otroligt mycket mer spännande i andras ögon.
Men Ron är ofta väldigt grabbig och faller snabbt för grupptryck. Det är nog det som jag har mest problem med. Harry står ofta tvekande inför många svåra beslut. Han vet inte alltid vad som är rätt och fel och det är heller inte alltid lätt att veta. Harry går dock oftast sin egen väg och fattar sina egna beslut medan Ron liksom aldrig kan nyansera ett problem. Medan Harry alltid försöker hålla sig till sanningen så gott han kan så brer Ron gärna på för att få sig en gnutta beröm och belöning.
Dumbledore. Den urtypiska visa gubben. Han tycks veta allt och kunna lösa alla problem. Han verkar alltid också veta mer än han avslöjar. Dumbledore visar nya sidor desto längre fram i böckerna man kommer och jag älskar det. Han är så mystisk och mytisk att varenda gnutta information som vi får om honom suger vi i oss omedelbart som vore det en smaskig skandal om någon helyllekändis.
Jag gillar verkligen känslan av att nästan varje bok avslutas med att läsaren och Harry får komma Dumbledore lite närmare. Under skolåret är han ofta nästan osynlig. Ibland är han bortrest på okända uppdrag eller så arbetar han instängd på sitt kontor. Men sen i slutet så är det som bokens stora belöning att man får veta lite mer om hur allting egentligen ligger till genom ett öppenhjärtlig samtal med Dumbledore. Han är någon man kan anförtro sig till. Han dömmer ingen och förstår omedelbart vad vi försöker säga när vi själva inte kanske vet exakt hur vi ska formulera oss. Det är svårt att inte gilla Dumbledore.
I sista och näst sista boken fördjupas vår bild av Dumbledore ytterligare. Kanske är han mänsklig trots allt och kanske är han inte det allvetande helgon vi trott. Kanske har han inte ens alltid haft Harrys bästa i åtanke. Dumbledore är som en förälder som man tror är just perfekt och allvetande när man är barn. Men desto äldre man blir desto mer inser man att ens föräldrar bara är människor med sina egna fel och brister, trots allt. Det är snyggt gjort av Rowling att successivt bygga upp den här bilden av Dumbledore.
Sen har vi ju Snape. Snape verkar vara urtypen för en ond, orättvis, sliskig jävel. En Voldemort light. Det är han också tillsynes hela vägen fram till sista boken. Jag skulle vilja säga att Snape är en av böckernas mest intressanta karaktärer. Men det är inte förrän i The Order of the Phoenix som han börjar framträda som en mer komplex karaktär i och med att vi får se delar av hans uppväxt där vi också får se en lite mindre smickrande sida av Harrys föräldrar. Dock tycker jag man hålls väldigt ovetande om Snapes egentliga roll i historien alldeles för länge. Läsaren har verkligen ingen som helst anledning att tvivla på Harrys tolkning av Snape som ond. Det hade varit intressant om Snape tillåtits vara mer tvetydig genom hela serien. Som att låta hans handlingar vara antingen mer dolda eller mindre uppenbara så att det fanns en öppning för fler tolkningar. Okej, det finns några enstaka tillfällen där man inte riktigt kan förstå varför han handlar som han gör, där hans motiv är mindre uppenbara och då han går emot den bild av honom som genomond. Ett exempel är i en av de tidiga böckerna när Snape hjälper Harry att hålla sig kvar på den förhäxade kvasten (men Hermione och Ron tror att han är den som förhäxar den) och i Order of the Phoenix där Snape blandar den hjälpande brygden åt Lupin för hans varulvssymptom. I de tillfällena tänker jag dock att det finns andra bakomliggande anledningar till handlandet. Om Snape t ex inte kunde hjälpa Lupin med den dryck han behövde vad för slags inkompetent potions master skulle han inte då framstå som? Varesig han inte kunde brygga drycken rätt eller om han vägrade brygga den hade han verkat väldigt misstänksamt. Så jag som läsare tänker att han endast gör det han måste göra för att inte avslöja sig som Voldemorts spion.
I övrigt gillar jag verkligen att flera karaktärer introduceras tidigt och får utvecklas genom böckerna. Neville t ex verkar i början vara stereotypiskt töntig och klumpig. Någon man antingen kan skratta åt eller känna ett visst medlidande med men han ges mer plats längre fram i berättelsen och får sin egen stund i rampljuset. Han växer in i en egen hjälteroll.
Tema
Ett genomgående tema i Harry Potter är definitivt kampen mot fördomar och främlingsfientlighet.
Voldemort och hans anhängare visar öppet hat mot "halvblodsmagiker" och mugglare. De ser dem som lägre stående varelser som kan behandlas hur som helst, alternativt utplånas helt. Rowling har till och med uppfunnit skällsord för trollkarlar med hälften mugglar-gener; mudblood.
Bland de starkaste motståndarna mot sådant beteende är förstås Dumbledore. Han håller ofta tal om alla människors lika värde. Han säger t ex: "it matters not what someone is born, but what they grow to be!" i The Goblet of Fire. Han är känd för att ge alla en andra chans till och med dem som tjänat Voldemort.
Till det kommer även Hermiones kamp för lika villkor för husalverna. Husalvernas levnadsförhållande är slavlikt och Hermiones engagemang för deras frigörelse påminner om antirasismrörelsen.
Vad det gäller husalverna låter Rowling även goda trollkarlar tala för den icke ont avsiktliga åsikten att husalverna helt enkelt trivs som slavar ("de säger ju det själva!") som att de inte verkar 1kunna tänka längre än näsan räcker som attt fundera på att husalverna helt enkelt inte har något att jämföra med och att deras oändliga slaveri gjort dem blinda och självföraktande. Hjärntvättning är svår att slå sig fri från, i synnerhet när hela världen fortsätter säga att man är en slav som inte är vatten värd.
På så sätt väver Rowling in en parallell till vardagsrasism vad gäller husalverna.
När Voldemort håller på att ta över makten över hela den magiska världen är det svårt att inte läsa inskränkandet av halvblodsmagikernas rättigheter som en direkt referens till nazisternas metoder mot judar i början av Andra Världskriget. Först börjar det med små lagar om vad de får och inte får göra och sedan urartar det i rent folkmord. I Harry Potter börjar det t ex med skenrättegångar där man ställer "misstänkta" halvblodsmagiker mot väggen och tvingar de försöka bevisa att deras blod är rent trollskarlsblod eller att de inte stulit sin trollstav från en "riktig" trollkarl eller häxa.
I grund och botten är detta förstås kampen mellan gott och ont och det är just väldigt polariserat. Men det hela kommer i skruden av främlingsfientlighet och fördomar mot acceptans, tolerans och jämlikhet. Eller så är det bara jag som tolkar det så eftersom mycket av Sveriges politiska klimat kretsar kring sådana frågor just nu. Barn av min tid osv.
Sen är det lite "coming of age" över det hela också förstås. Harrys problem (förutom Voldemort och allt det där) går steglöst ifrån att vara pinsam och dålig i skolan till sina första kärleksproblem till inre ångest till tankar om vad som ska hända med hans liv efter skolan.
Harrys mognad speglas på fler sätt. T ex nyanseras de flesta karaktärer i takt med att Harry blir äldre. Både Sirius och Harrys föräldrar visar sig inte ha varit helt genomgoda under sina skolår och till och med Dumbledore börjar framstå som mänsklig i slutändan. Också det stora avslöjandet av Snape som oerhört modig och nobel (om än fortfarande arrogant och ganska obehaglig på andra sätt) nyanserar bilden av de personer Harry trodde sig ha en klar uppfattning om. Harry tvingas helt enkelt se världen mer och mer i dess faktiska gråskalor istället för svart och vitt i takt med att han växer upp.
Allmänt
Desto längre in i serien jag kommer desto bättre tycker jag den är. Inte konstigt det kanske. Berättelsen blir mörkare och mörkare och det appellerar ju kanske mer till mitt vuxna jag. Dessutom blir ju Harry äldre och äldre och hans inre tankeliv och problem kommer närmare mina egna, eftersom han närmar sig vuxen ålder.
Det är en grej jag uppskattar med serien. Jag kan med enkelhet föreställa mig Harry Potter som en bokserie där Harry alltid är elva år. Sju böcker om den elvaåriga trollkarlen Harry och hans äventyr. Men istället valde Rowling att låta Harry åldras i varje bok.
Det sker verkligen en oerhört tydlig, gradvis förändring genom böckerna från lättsam, tokig barnsaga om en pojke som blev trollkarl till ganska mörk och lite otäck fantasy.
Sista boken är nästan genomgående ångestfylld. Det känns som att världen håller på att rasa samman och älskade karaktärer dör på löpande band vilket Harry själv känner djup skuld över. Harry, Ron och Hermione bråkar stora delar av boken samtidigt som de i princip ensamma är tyngda med uppgiften att försöka rädda världen. Det är verkligen misär. Jag applåderar Rowling för att hon vågade låta det gå så långt. I sista boken är karikatyrerna och den stojjiga lättsamheten bara små strösselkorn istället för totalt genomsyrande som det varit i de flesta av de tidigare böckerna i serien.
Slutet i sig måste förstås också nämnas, när alla pusselbitar ges och alla knutar knyts ihop (Rowling låter verkligen inga ändar vara oknutna). Jag hade glömt hur intrikat allting faktiskt var. Hur allting hängde ihop. Jag vet inte om Rowling planerade allting från första början men det känns verkligen så. Om inte, så har hon på fri hand lyckats väva en mycket spännande berättelse med de detaljer hon lagt ut i tidigare böcker. Detaljer ur tidigare böcker vävs in och ges ny mening utifrån de nya avslöjade perspektiven och hela Harrys öde ges nytt ljus. Det är hjärtskärande när Harry och läsaren själv förstår att Harry är ett Horcrux. Att han själv alltid varit ämnad att dö för att rädda världen. For the greater good.
Okej, en liten del av mig tycker att det nästan, nästan kommer farligt nära att vara krystat. När trollstavar byter ägare i komplicerade samband hit och dit som ingen vetat eller förstått förrän Harry själv avslöjar den biten i sista mötet med Voldemort är det på snudd på osannolikt till och med inom Rowlings egna värld. Som att Rowling gjort allt för att komma på ett sätt för Harry att trots allt överleva det där sista mötet med Voldemort. Det mötet som Harry själv antar kommer ta hans liv.
Rowling hade definitivt kunnat låta boken sluta där med att både Harry och Voldemort dör.
Det hade varit sorgligt och orättvist och mörkt. Det hade definitivt varit ett värdigt slut. Vi hade kunnat gråta i takt med resten av vännerna i boken när vi begravt Harry som ofrivilligt offer och hjälte. Men det hade inte varit i närheten av lika tillfredsställande som när Harry överlever och tillslut får sin överväldigande revansch inför hela skolan!
Det finns en Jesus-metafor där någonstans också... Harry offrar sig själv för de andras skull men återuppstår strax efter... Harry får ju definitivt agera frälsare.. Hmm.
Jag måste också bara nämna slutet av den absolut sista boken. Den lilla epilogen. Jag kan inte låta bli att känna att det är ett solklart fall av att ej-veta-när-man-ska-sluta. Rowling kanske kände sig tvungen att skriva ett sådant slut av påtryckningar från fans. Fan service, som det ju kallas. Jag kan leva med epilogen men tänker ändå att boken hade klarat sig utmärkt utan den.
Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag även andra gången, många år efter första gången plöjer Harry Potter-böckerna som inget annat. Böckerna The Magicians kommer faktiskt nära, men inte hela vägen fram till samma oerhörda uppslukning. Patrick Rothfuss Kingkiller-böcker är också där någonstans på listan.
Är det kanske just det enkla onda mot goda-temat som gör det? Att det är lätt att välja sida? Böckerna kräver inte jättemycket tankekraft för att hänga med i och läsaren serveras med en väldigt älskvärd huvudkaraktär att känna medlidande med. Sedan är det förstås lockande med idén att få upptäcka att man är trollkarl och att allt det man trodde var på låtsas faktiskt är på riktigt. Det är säkert allt detta och en del andra småfaktorer.
Det är hur som helst inte något jag ens skäms för. Jag kan bli lite irriterad på mig själv för att jag blir påverkad av "enkla tricks" i någon smörig Hollywood-romcom, men inte blir jag irriterad på mitt engagemang i Harry Potter som nog, i grund och botten, klassas som ganska enkel och lättsmält litteratur, utan vidare akademiskt värde, så att säga.
Slut
Ett relativt svamligt inlägg om en serie på sju böcker. Som med alla bra bokserier känns det tomt och ensamt när sista boken är läst. Å ena sidan vill jag genast upptäcka en ny serie, alternativt läsa om en gammal så att jag vet att det finns mycket att hämta en lång tid framöver. Å andra sidan känner jag mig som en bränd älskare som inte vill känna samma tomhet igen när även nästa bokserie tar slut.
