onsdag 10 januari 2018

Sleeping Giants & Waking Gods


Sleeping Giants & Waking Gods av Sylvain Neuvel

Detta ska bli en trilogi men sista boken har i skrivandes stund inte ännu släppts. Trilogin kallas The Themis Files.

I första boken upptäcks en enorm robot vars delar är utspridda och begravna runt om i världen. Det är en robot som tycks vara äldre än de flesta mänskliga civilisationer.
Ett team sätts ihop av en mystisk man som inte vill berätta vem han är men som verkar ha precis alla kontakter han behöver. Teamet ska reda ut varifrån roboten kommer, hur den fungerar och om den eventuellt går att sätta ihop och få att fungera. Vem är mannen och vad har han för agenda? Vad är det för robot och varifrån kommer den?

Boken är skriven som dokumenterade intervjuer, utdrag ur dagböcker och annan dokumentation så som nyhetsinslag på TV. Det finns alltså ingen berättarröst i någon traditionell mening. Det betyder inga miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt eller inre monolog osv. Om vi får några beskrivningar alls så är det för att någon av karaktärerna själva berättar något i sin dagbok eller i en intervju. Den som håller i de flesta intevjuer som för handlingen framåt är den mystiska samordnaren som verkar jobba för eller med den amerikanska regeringen på något sätt.

Jag vet inte om berättartekniken är unik kanske men jag har personligen inte läst någon bok som är skriven på det här sättet. Syftet, skulle jag tro, är att få händelseförloppet att låta mer äkta och mer dokumentärt. Mer äkta eftersom det inte finns någon allvetande, okänd berättarröst som vakar över allas känslotillstånd och inre tankar osv. Klart det finns andra sätt att undvika en sådan sorts berättarröst men det är såhär det är gjort i dessa böcker. Det enda jag kan tänka mig påminner om det  är Lovecrafts förtjusning i att låta berättelsen ske genom dagboksanteckningar som en annan karaktär hittar i början av berättelsen. Skillnaden här är att det inte finns någon sådan metakaraktär. Det är helt enkelt vi som upptäcker och läser "Themis Files" efter att händelseförloppet däri har ägt rum.

Det går fort att komma in i det och det är inget som egentligen stör mig. Men inte heller tycker jag det tillför så mycket. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det gör med min upplevelse av boken. Jag kan tänka mig att en konsekvens blir att karaktärerna känns mindre närvarande och mindre relaterbara eftersom vi bara ser deras handlingar och aldrig deras inre tankar och inte heller deras tonläge och humör. Eftersom så gott som all dialog är skriven exakt som den sägs så får läsaren själv gissa tonfall och humör. Det går oftast bra och att låta läsaren dra sina egna slutsatser är ju ofta (oftast?) bra. Men ibland blir jag osäker och ibland är det snarare tvärt om. Det blir för övertydligt. Det beror på att det här berättarknepet tvingar författaren att göra varje karaktär så övertydlig i sitt handlande så att vi som läsare ska förstå vad som händer i dessa avskalade dialoger och händelseförlopp. Det blir lite som teater tänker jag. Där skådespelarna måste klä sig i kraftigt smink och agera med stora gester så att hela publiken både ser och förstår vad som händer.

Vi får följa ett par olika karaktärer genom böckerna. Kara som är en hårdnackad karriärsmilitär. Rose, den ledande forskaren i teamet som utreder roboten och som också är den första att i sin barndom upptäcka en av robotens delar genom att ramla ner i ett hål där den ligger. Vi har Vincent som plockas in som språkexpert i projektet (jag misstänker starkt att detta är författarens alterego då Vincent är en Quebec-född språkvetare och Sylvain själv är från Quebec och driver en översättningsagentur) och genetikern Alyssa samt ett par till...
Ingen karaktär faller mig liksom i smaken, kan man säga. Alla känns för mycket som karikatyrer, för mycket som seriefigurer. De är för överspelade och saknar, för det mesta trovärdighet. Antagligen, som sagt, på grund av berättartekniken i sig.

Det här blir ett kort inlägg. Jag tycker böckerna är ganska menlösa och tråkiga. Det tog väldigt lång tid att ens få till det här inlägget för jag har verkligen inte mycket att säga om böckerna. Det känns som ett hopkok av väldigt vanliga science fiction-traditioner. Det är inte dåliga böcker egentligen och att sätta ihop vanliga science fiction-traditioner är inte nödvändigtvis dåligt heller men man måste i så fall komma med sin egen twist på det. Något som skakar om vad man tror man vet. Men i det här fallet känns allt bara så ... gjort. Böckerna har liksom varken en smart och trovärdig touch eller någon ny, spännande idé eller twist. Den har lite superhjälte-aura över sig men utan superhjältar. Den är skriven som en seriös dokumentär, men innehåller en serietidningssaga. Det dokumentära tricket tycker jag också känns lite fånigt i längden och ibland, i slutet av andra boken, får jag känslan av att författaren själv kämpar med att få ut sin story i det format han själv valt.
Det kommer ett avsnitt i slutet av den andra boken där jag tycker att det faktiskt tar fart och jag följer handlingen med spänning. Men sen tar det slut och jag rycker på axlarna. Jahapp. Jag är inte sådär jättepepp på sista boken heller. Oklart om jag kommer läsa den när den väl kommer ut. Nåja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar